Kyrkomöte i Paradoxien

Regeringens apologeter har bråda dagar. Roligast i dag är DN och Sydsvenskan. Det blir lätt så när man försvarar trossystem mot angrepp utifrån, inifrån, uppifrån, nedifrån .....

DN försöker ärerädda skolministern genom att säga att Sveriges Radio minsann bara producerar underhållning, inte vetenskapliga bevis. Sen försöker man sy ihop det så här:

Felet med Björklund är inte att hans konkreta förslag är dåligt underbyggda utan att hans grova retoriska förenklingar skymmer sikten. Är hans analys av skolan så enkelspårig som den verkar? Och hur långt är han beredd att gå längs mätningarnas, sanktionernas och centralstyrningens väg?

Låt mig fulöversätta: Det skolminstern föreslår är alltid det bästa. Det stöds av verkliga fakta. Men han verkar vara lite enkel i huvudet när han pratar. Och vi hoppas han inte menar vad han säger.

Kära DN, poängen med apologetik är att man ska försvara någon eller något, inte skjuta det i huvudet och foten samtidigt.

Sydsvenskan tar oförväget vid:

Många minns kanske och längtar tillbaka till andra inslag i den s-märkta välfärdspolitiken. Som de lägre ställda kraven i arbetsmarknadspolitiken. Eller den generösare inställningen till bidrag.
Det vore djupt olyckligt – och dessutom paradoxalt – om alliansen skulle falla 2010 just på grund av detta.

Fulöversättning: Människor kommer ihåg att det var bättre under förra regeringen. Det vore sorgligt om alliansen skulle förlora nästa val bara för det.

Och så rundar man av med ett par välriktade skott i bägge benen:

Utbildningsminister Jan Björklund (fp) må med sitt siffertrixande ha sänkt förtroendet för skolpolitiken. Försvarsminister Sten Tolgfors (m) må ha sjabblat med FRA.
Men är det något som regeringen bör respekteras för så är det för jobbpolitiken

Det var bättre på Tertullianus tid!